kanduvisslajohanna

Imorgon åker vi till fjällen. Till våran lilla stugby där vi känner massa folk som har stuga och där även vi håller på att bygga en (dock inte klar ännu). Förra gången vi var uppe var det så himla kul. Alla var där och var så glada. Skidåkning, promenader, after ski, god mat och massa mys. Denna gången är jag rädd att det inte alls kommer bli samma sak. Nu fattas ju du hos oss. Alla kommer vara där utom du. Det känns jättekonstigt redan nu och då är vi inte ens där. De andra har redan varit uppe snart en vecka, antar att det varit riktigt jobbigt. Första gången i Kläppen utan dig. Har egentligen ingen lust alls, är rädd att det kommer bli så fel. Men du hade inte velat nåt annat än detta, att alla skulle åka dit upp och fortsätta ha kul, det är jag säker på. Du hade inte velat att alla skulle sluta med allt roligt. Vi får försöka tänka på det, även om det är skitsvårt.

Jag har inte kommit långt i sorgbearbetningen trots att det gått ett halvår sen du lämnade oss. Klarar fortfarande inte kolla på kort från innan utan att bryta ihop. Och tårarna tränger fram i ögonen bara genom att jag skriver detta. Men jag ska inte tänka på mig själv, jag ligger i lä jämfört med hur de andra har det. Så nog om mig.

Men..du ska bara veta hur saknad du är. Av alla. Du kommer alltid finnas kvar här hos oss. Även om vi inte ser dig, så finns du där. Egentligen kan jag inte fatta att du inte kommer tillbaka till oss, det känns så overkligt alltihop.