Vila i Frid, fina du.

Fina, fina du. Du fick leva ett alldeles för kort liv. Du hann inte ens fylla 48.
Du var så levnadsglad och så positiv jämt. Glad. Glad i livet helt enkelt. Det är så jävla orättvist.
Allt kom som en chock, för dig och för alla andra. Dumma hjärta. Men jag vet att du kämpade till sista stund.
Du älskade sommaren, men också vintern. Du hade precis börjat din semester och var så nöjd.
Vi sågs inte så jättemycket på vinterhalvåret, mest när du/ni var ute och gick/sprang med hundarna. Eller om ni kom in på en fika en kväll. Vi sågs desto mer på sommaren. Att ha er borta hos oss på bryggan och käka mat och bara sitta och snacka skit hela kvällen. Det gillade jag. Eller alla dagarna på havet tillsammans. Hela gänget samlat. Det kommer aldrig bli som förr.
Inte utan dig.
Jag har inte ens varit hemma och känt på stämningen ännu, men jag vet, jag vet så jävla väl hur tomt det kommer kännas utan dig där.
Jag saknar dig så oerhört mycket. Och alla andra också. Det gör ont att det ens kan få att bli så här.
Detta är inte ett Hej då, mer ett Vi ses. För det gör vi. Det vet jag. Vi ses.
Vila i Frid.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback