kanduvisslajohanna

Detta är till för att hänvisa, jag orkar inte dra upp det hela tiden. Samtidigt är det bra för mig att ha allt samlat på ett och samma ställe. Från början till slut..ja, när nu slutet kommer. Det är ett långt inlägg, läs om ni orkar. Jag lovar, det kommer förhoppningsvis hjälpa er att ha lite mer förståelse för all min klagan på Instagram jämt. 

 

Den 31 jan förra året (2012) sprang jag ner för en trappa med oknutna skor, missade sista trappsteget och föll. AJ. (Mirakulöst nog så klarade sig mitt knä, som jag opererat två månader tidigare, helt smärtfritt.)
Jag skulle visa min lägenhet för ett par (skitsnygga) killar och så händer det. Klantigt värre. Men de var snälla och hjälpte mig upp till tredje våningen igen. Foten blev galet ond ju längre tiden gick och på kvällen åkte jag, min bror och en vän in till akuten i Mölndal. Röntgade - inget av, bara en kraftig stukning. Hem igen, med kryckor. 
Gick på sjukgymnastik från den dagen till maj någongång. Blev inte bättre, snarare sämre. Gjorde en till vanlig röntgen, fortfarande inget "fel". Nähä. Men skam den som ger sig. Jag är glad att jag är den som står på mig och inte bara accepterar ett "nej", för i slutet av maj fick jag träffa en fotspecialist som ville göra en magnetröntgen på foten. I juli gjordes den (hatar det, måste ligga HELT still i 25 min) och några veckor senare fick jag min dom. Jag hade ett extra ben i foten(*). Ja, jag vet. Det låter helt befängt. Osant. Men så var det och det skulle nog aldrig bli bättre om vi inte gjorde nåt åt det, sa farbror doktorn till mig. Så vad hade jag för val, jag kunde ju inte gå runt och ha ont resten av livet för att det sitter ett extra ben i min kropp. Nej, det var tvunget att tas bort.

 

Den 28 september förra året tog jag på mig de ybersexiga knästrumporna och la mig på operationsbordet. Nu skulle benet bort, äntligen. Efter den dagen följde en 7 veckors tid med gips från tå till knä och jag fick inte lov att stödja på det. Mindre kul. För en rastlös själ som jag så var det inget att rekommendera faktiskt. Jag är inte typen som vill ligga och kolla på film hela dagarna. Dessvärre hade jag inget val. (Tusen tack till LCHF-kosten som gjorde att jag inte gick upp ens 1 gram trots att jag i princip låg still i 7 veckor!). 

 

Friheten (trodde jag) kom den 16 november då jag äntligen skulle få ta bort gipset. Lite rehab på det och sen skulle jag äntligen kunna träna igen. Trodde jag, ja. Sen den dagen har jag gått på sjukgymnastik 1 gång i veckan och verkligen KÄMPAT för att foten ska bli bra. Men så lätt skulle det tydligen inte vara. 

Idag den 13 feb, 4,5 månad efter operationen, sitter jag fortfarande här med världens ondaste fot. Jag är fortfarande sjukskriven, har "gå-förbud" (får gå till vagnen, skolan och affären, that´s it) och får absolut inte gå promenader (som är typ det bästa jag vet). Går jag liiite för mycket en dag så värker foten sönder nästa. Jag har en extrem smärta lokalt över "ärret" och har även känslan av att en stor spik trycker upp i hålfoten varje gång jag sätter ner foten. Jätteskönt. Jag har fått förklarat för mig att det är knutar på de tjocka "trådarna" som de sytt med (inte stygnen, utan inuti foten), vilka ska vara nedbrytbara. 

 

Ja, igår var jag hos min sjukgymnast och var rent ut sagt förtvivlad. Jag ska åka skidor om 6 veckor och då MÅSTE jag bara vara frisk. Jag har verkligen trott på det, men det börjar se mörkt ut. Direkt när jag kom sa hon till mig att hon kunde se i mina ögon att min tidigare motivation var totalt borta, det fanns ingen kämpaglöd kvar. Så när jag hade gråtit en skvätt och beklagat mig ännu mer, så bestämde hon sig för att det nu faktiskt fick vara slut på mitt lidande. Hon skulle prata med min läkare på fredag och sen höra av sig till mig. Det kan inte vara rätt att det ska göra så här ont så långt efter operationen. TACK, äntligen någon som gör något. 

 

Så i nuläget är det bara att vänta. Jag får fortsätta med mina övningar, träna styrka på överkroppen och försöka gå så lite som möjligt. Ge mig fredag och att det blir något positivt besked. Vad nu det kan vara.