kanduvisslajohanna

Jag är så fruktansvärt rädd att mormor ska lämna mig och oss. Varje gång jag går dit ligger hon i sängen och ser helt..död ut. Riktigt jobbigt. Sen när mamma går dit så är hon pigg och uppe. Eller om vi båda går dit tillsammans, då är hon pigg. Men när jag kommer själv, då är hon dålig och svag. Visst, hon är gammal nu, men det är ändå jättejobbigt att veta att det när som helst ska hända nåt. 

Någonstans långt inom mig så vet jag att hon egentligen skulle må bättre då, hon lider ju bara. Hon lider av extrem smärta och dessutom är hon fullt medveten om att hon inte kommer ihåg nåt. Ännu värre än att inte veta att man är dement. Usch och fyfan. 

Min mormor (och morfar var samma när han levde) är inte som en vanlig mormor för många andra människor. Många träffar sina mor-och farföräldrar kanske en gång i månaden, eller ännu värre, kanske bara när någon fyller år och under högtider. Men i vårat fall så har jag under min uppväxt nästan träffat min mormor och morfar varje dag. Från det att jag föddes. När vi bodde i Gbg så bodde dom i Gbg, och när vi flyttade hit så flyttade dom också. Alltid nära. Mina somrar har jag och min bror tillbringat mer med mormor och morfar än med mamma och pappa. Vi var alltid här i deras "sommarstuga" under somrarna när mamma och pappa jobbade. Underbart. 

 

Men nu..nej, usch. Detta ger mig sån ångest så det finns inte på kartan. Att jag dessutom om några dagar ska tillbaka hem till Gbg igen (med mellanlandning i Nyköping) efter en sommar hemma, gör inte att jag mår bättre. 

Hemska tanke, men tänk om jag aldrig mer får se henne i livet? Tanken gör mig otroligt rädd. Ledsen. Det skriker inom mig. Jag orkar inte uppleva samma sak som för 3,5 år sen när min älskade morfar dog. Står knappt ut nu innan, utan att något ens har hänt. Tänk då sen. Vill inte ens tänka på det. Usch. 

 

<3