kanduvisslajohanna

Nu kommer jag berätta en till del av mitt numera ganska dåliga, klagofyllda mående. Det gör jag endast för att jag vet att det speglar av sig här, hur ogärna jag än vill det. Samtidigt så är det en del av mig och det måste jag, och även ni, acceptera.

 

Jag har ju tidigare skrivit om den fruktansvärda huvudvärk jag lidit av den senaste månaden, och även domningarna i mitt ansikte sen ett halvår tillbaka, vilka blivit betydligt värre det senaste. Jag orkade inte med att gå och vara orolig för detta hela tiden, så jag gick till en neurolog/hjärnläkare som inte blev riktigt klok på vad det kunde vara. Fick tid till MR (magnetröntgen) som inte visade något speciellt konstigt där inne. Så efter att jag på mitt återbesök förra veckan satt och pratade med läkaren om mitt liv och tillstånd så fick jag en eventuell, men trolig, diagnos: Psykisk utbrändhet. Snart 23 år och utbränd. Tjiho. Han gav mig en varning: "Du måste stressa ner och vila innan din kropp och ditt psyke rasar samman". Ajdå. Gravallvarligt dessutom. Detta är ett stort problem eftersom jag verkligen inte kan slappna av. Jag vet inte hur man gör? Går alltid runt med en stresskänsla och jag kan inte bara sitta i soffan på kvällen, kolla på mitt favoritprogram och that´s it. Nej, jag måste göra nåt samtidigt. En ständig inre rastlöshet. Inget av detta syns utåt, där finns en mask.

Jag har faktiskt ett tag känt av och tänkt tanken att 'nu rasar jag snart ihop', men det har varit på ett skämtsamt, men ändå seriöst sätt. Undertonen har varit seriös. Så när läkaren satte ord och verkligen uttryckte det jag längre funderat på, blev jag faktiskt lite rädd. Jag vill inte bryta ihop. Jag måste orka.

 

Dessutom har jag tydligen sjuklig sömnbrist. Jag sover mina 7-8 timmar/natt, men kvaliteten på sömnen är noll.

Han förklarade det som att eftersom jag är så uppe i varv hela dagarna så går kroppen in i "dagsläget" under natten, alltså uteblir återhämtningen som normalt ska finnas under nattsömnen. Inte bra. Inte alls bra.

 

Med detta sagt är det ingen empati och "tyck synd om" jag är ute efter, nej jag vill bara berätta och förklara mitt mående och klagande.

Avslutningsvis så har det aldrig känts bättre och mer lägligt med semester. 10 dagar i fjällen passar perfekt nu. Och som grädde på moset, 5 dagar kvalitetstid med en saknad vän.